Kön är en av de starkaste sociala markörer vi har i samhället idag. Förmodligen den starkaste. Ålder, etnicitet och sexuell läggning är andra starka och viktiga identitetsskapare. För det är det det handlar om: ett behov av att skapa sammanhang och identitet för att på så sätt göra människor begripliga. Att kunna relatera till och inordna saker är en fundamental drift för oss människor och ett sätt att känna oss trygga. Att inte veta en människas kön eller ålder är att inte kunna placera och att inte kunna förstå. Det vi inte förstår skrämmer.
Kanske är det rädslan att inte bara andra blir svåra att placera, utan att även vi själva och våra barn, skall "henifieras" och därmed bli något obestämbart androgynt utan sexualitet. Är det det som skrämmer och laddar ordet? Jag tycker nästan att det vi ser i de starka reaktionerna mot henbegreppet liknar nån form av parallell till homofobi?
"En 50-årig vit svensk man". Då vet jag! Vad skönt att kunna placera. Ka-ching. Stark. Målinriktad. Pengar på banken. Bra jobb. Relativt jämställd. Kommer från ordnade förhållanden. Hetrosexuell.
Eller? Hur många rätt blev det egentligen?
Ålder, kön, sexualitet och etnicitet skapar, som sociala markörer, en hel associationsflora som i samma andetag både förenklar och begränsar lite på samma sätt som en Hollywoodfilm enligt standardmall A1. Vi är programmerade att associera dessa markörer på ett visst sätt. Filmens och litteraturens klichéer hjälper till att spä på och förenkla den här typen av associationer.
"En svart 22 årig somalisk kvinna" ger HELT andra associationer än den tidigare beskrivningen ÄVEN inom områden som egentligen är helt irrelevanta. Den skickar signaler om utbildningsnivå, sexualitet, kompetens, ekonomisk status och kultur som KAN stämma men inte behöver göra det. Och även om det i vissa fall kan fylla en funktion, att använda sig av kön för att förstå, så kan det i andra fall sätta skygglappar.
Ibland kan det vara NÖDVÄNDIGT att bortse ifrån kön. Ibland är det ointressant i och i vissa fall även hindrande. Genom att könsbestämma varje individ vid varje enskilt tillfälle så låser man fast sig vid vissa begränsande fördomar och socialt formade uppfattningar om vad som egentligen hänger ihop med det faktum att man fötts med ett visst biologiskt kön: när man läser en jobbansökan, vid viss form av nyhetsrapportering, provrättning etc
När man i lagtexter fortfarande använder "han" blir det riktigt konstigt. Det är sedan länge en självklarhet att ålder och hudfärg inte skall ha någon betydelse i uttolkandet av till exempel lagtexter. Och även där dessa markörer inte används i lagtexterna längre, för att på dessa grunder skilja människor inför lagen så förekommer i vissa fall fortfarande olika tillämpningar. Till exempel när man i våldtäktsdomar pratar om utmanande klädsel eller andra gör andea mer könsspecifika hänsynstaganden. Därför är det anmärkningsvärt att pronomenet "han" fortfarande förekommer i tröttsamt stor omfattning i dessa sammanhang. Även om det kan tyckas oproblematiskt ur ett traditionellt konservativt perspektiv med skrivningen/tolkningen man=människa (jämf. eng) så kvarstår det faktum att bruket av ordet av ordet "man" bidrar till att vidmakthålla uråldriga patriarkala mönster där mannen på den sociala arenan är norm. Nu kanske jag glider i iväg lite från ämnet och drar för stora växlar. Men många bäckar små...
Hen är inget nytt ord. Det föreslogs första (kända) gången 1966 när en skribent i Uppsala nya Tidning, som lösning på "han-eller-hon-problematiken", föreslog att man skulle gå två steg framåt i vokalräckan från a:et i han och två steg bakåt från o:et i hon. Alltså "hen". Ändå fick ordet inte sitt stora genombrott förrän förra året då två stora mediala händelser riktade debattsveriges ögon på fenomenet:
Lanseringen av barnboken "Kivi och monsterhund" var startskottet för debatten. Nöjesguiden var inte sena att haka på när de i sitt februarinummer förra året konsekvent bytte ut alla hon och han utom i direkta citat.
Kanske påverkar kontexten för hens nylansering också hur reaktionerna blev? När Dominika Perzcinski står i SVT:s Debatt och med långa målade naglar och hetsar upp sig över det politiserat avkönande med ordet och vänder sig moy boken så laddar hon ordet med ett hot mot just traditionella och trygga heterosexuella normala könsroller och egentligen ett hot mot hela kärnfamiljen.
Det pratas om att användandet av ordet Hen som vänsterpropaganda som programmerar om barn. Som om en liten barnbok skulle kunna skada! Som om inte den oändliga mängden med tuffa killböcker om bilar/superhjältar och tjejböcker om prinsessor/romantik skulle skada mer? Är inte det en programmering av ett något mer cyniskt och sofistikerat slag?
Hen är, får vi inte glömma, ett komplement till språket och inte ett hot. Inte heller är det ett tredje kön. Det handlar inte om att ersätta han och hon, utan om att ge alternativ i språkliga situationer där kön är oväsentligt. Barn lär sig fort vad som är en pojke och vad som är en flicka och vilka sociala regler som gäller och det ändras inte av detta berikande av språket. Man blir inte kär i en hen. Man blir kär i en hon eller en han. Kön och sexualitet är biologi. Detsamma gäller dock INTE rättigheter, kompetens, intelligens och lönenivåer. Det har inget (eller SKA INTE ha) med biologiskt kön att göra.
Inte heller i film och litteratur kommer man att sudda ut kön som betydelsebärande identifikatorer annat än i exempel och experiment, eftersom konsten alltid efterhärmar livet och jobbar med klichéer och igenkännande. Däremot kommer användandet av hen att speglas i konsten på samma sätt som den används och förekommer i verkliga livet. Det kommer att belysas, förlöjligas och skojas med användandet av hen på många sätt. Och allt detta hjälper till att befästa begreppet i våra medvetanden.
Jag undrar i mitt stilla sinne om ordet hade bemötts på samma sätt om det kommit från annat håll? Från lagtexter eller från svenska akademin? Om kvällspressen skulle ha bankat in det lika obarmhärtigt som Nakenchock, MILF eller Googla. Jag undrar också om utvecklingen skulle ha gått lika fort utan denna debatt? Utan denna storm i vattenglaset och utan denna laddning av ordet hade dess betydelse varit betydligt mindre.
Vi testar ordet och skojar med det. Avdramatiserar och dramatiserar. Både Solsidan och Björn Gustafsson har gjort roliga betraktelser kring användandet av ordet. Det är en del av tillvänjningsprocessen.
Ordet "hen" har fått en färg och ett djup av den här debatten. Det äter sig sakta men säkert in, som ett litet androgynt monster, i den svenska folksjälen på samma envisa sätt som tidigare Jonas Gardell och Thomas diLeva. Det ska bara vänjas in och slipas lite i kanterna först. Och bli folkkärt. Det finns goda förutsättningar för det.
Hent var det här!
Edit: Jag korrigerade inlägget efter påpekande från Jesper Lundkvist angående ordningen för Kivi... resp Nöjesguiden.
