Laglydig medborgare

Ibland kan man inte riktigt låta bli att opponera sig mot lagar och regler. Man kan ju undra hur de tänkte här... Ska man vända och gå åt andra hållet innan man ens beträtt gräsmattan? Hur skall man då ta sig till förvaltningsbyggnaden?

Aldrig mer Roasting

Roasting måste ju vara det sämsta jävla skitkoncept som nånsin uppfunnits. Tävla i att kränka varandra på osmakligt vidriga sätt. Nä fy fan. Jag mår illa av att se Felix Herngren sitta och skratta nervöst när Fredrik Wikingsson hoppas att Felix skall få "tänderna utslagna av ett gäng skinheads och våldsknullad långt ner i halsen". Vad är det för värld? Och kan nån förklara för mig vad som är roligt? Eller nä. Gör inte det. Jag vill inte veta.

Jag har skrattat åt både Magnus Bettnér och Petra Mede som i vanliga fall är både vassa, intelligenta och gränsöverskridande politiskt inkorrekta. Det som gör det okej eller till och med charmigt, det som får mig att skratta så jag gråter åt den här råa och plumpa köns- och hoppas-du-dör-humor är självdistansen och glimten i ögat där man sätter sig själv i relation till din råa humorn.
I roasting saknas det perspektivet. Det blir bara obehagligt. Tycker jag. Och jag hoppas att fler än jag låter bli att titta. Oavsett hur coolt det än kan tänkas vara.

On the outside

The most effective way to start a hype about a new service today is to give away a limited number of invites, spread some rumors and post some sneak-peak youtube teasers. This will most certain start a viral explosion. Everybody will want to be among the lucky who get invited, inside the exclusive bunch. This is the vip-list, the red carpet of the virtual world. Although part of the phenomenon with invites is that the curve of exclusiveness wears off the more people who joins up.

My first experience with the phenomenon was getting an early betaversion invite to Google mail some years ago. I remember the feeling of being invited to something that i obviously felt was the next big thing. A new way of handling webmail that made it so much more fun and felt like lightyears ahead of hotmail. Google mailsearch was done in a blink and Ajaxsuggestions for contacts was nice new feature at that time. This said: i'm not completely convinced that it would have been such a thrilling experience without the invitation hype. I could pick whom i wanted to be invited to the inner circle. This is clearly a supersmart viral marketing plan. Me being part of it, by commenting on it. You spread half the word and - woosh - your customers do the rest of the job. Everybody will want what they might or might not get. Noone wants to be excluded.


Recent examples are spotify, voddler and of course the super-hype-coolest-of-the-

cool-future-is-already-here: Google wave! A drawback of the invite hype, and at the same time part of the concept: a fact is as satisfying as it may to be part of the latest hype, when you're not invited it's as frustrating and painful as being turned down on the dancefloor or like you're shut out of a party. The good news are: the invite hype WILL soon wear off for every new service. The once so rare spotify invites are thrown away in heeps today, while Wave invites are sold on E-bay at a cost of hundreds of dollars. So i will have to wait, wont i? I can wait... I can! Outside. It's a bit cold outside. But hey, I can wait, Lars. Don't pity me. I will rub my hands to keep 'em warm and try to think of something else. (starts humming): "at first i was afraid. i was petrified..."

Asocial media

Social media kan vara precis tvärtom än vad det låter som. Sällan har så många varit på så många ställen samtidigt och samtidigt så frånvarande i det rent fysiska livet.

Handen på hjärtat: Hur många gånger har du själv smygkollat facebook i mobilen under bordet samtidigt som du försökt hålla igång en konversation i ett sällskap? Vad är det som driver oss att tala om vad vi gör för ett virtuellt socialt nätverk och på samma gång avskärma oss ifrån den samtidiga verkligheten? "Jag gräddar våfflor", "jag cyklar ned på stan", "tittar ut igenom fönstret", "går på toaletten"... etc etc. Människor med hög närvaro i sociala nätverk, som jag själv, ställer sig utanför och betraktar sig själva i tredje person för att rapportera det som händer i vår vardag och i våra tankar här och nu, och riskerar i samma stund som vi bryter ned och analyserar våra handlingar och tankar, att förta känslan av att bara vara. Som Camus Mersault, i "Främlingen" som sakligt konstaterar hur han borde bete sig och vad han borde säga så skapar vi också en bild av oss själva utåt. En bild för att uppfylla de förväntingar som vi själva och andra har på oss. En image som vi torgför som ett varumärke. Vi blir produkter av våra egen marknadsföring av oss själva.

Antingen genom att lyfta upp eller ta ner oss själva. Vem är vi eller vem vill vi vara nu när vi har möjligheten att definiera oss själva i de sociala nätverken? Vilka sidor förstärker vi? Och till vilket pris? Blir vi mer asociala IRL i vår jakt efter den perfekta statusuppdateringen?